Hur realistisk är snabba
•
Vad tänker ni "svenskar" när ni kollar på Snabba Cash Netflix serien?
Såg säsong 1 en seg söndag förra året, då jag såg klart den kan den inte vara helt värdelös. Är dock ointresserad av den andra säsongen då man inte bryr sig om karaktärerna.
Tempot var för högt och man kunde tagit bort startupgrejen, var det en app som Leah blev rik på?
Som samhällsskildring var det en rå bild och i vissa delar överdriven t.ex. när de sköt vilt på sportbaren men det är väl så man ser på det, om man inte lever i total förnekelse som medelklassvensk på långt avstånd.
Gällande ortenspråket och de överdrivna karaktärerna: I brist på realism eller intressant dialog kan man som filmskapare med låg budget och amatörmässiga skådespelare fokusera på att karaktärerna ska vara arga, skrika och prata i munnen på varandra. Och mycket skjutande. Jämför med Johan Falkfilmerna som inte heller alltid hade realistisk dialog men det blev ett bra flow både från poliserna och de kriminella.
•
Snabba cash
Jens Lapidus måste ha haft god insyn i hur kriminella tänker och agerar för att ha skrivit en sådan här bok. Allt i denna spänningsroman känns realistiskt, även om det är fiktion. Och det är en skrämmande undre värld som beskrivs.
Boken har flera olika huvudfigurer, alla med olika ursprung och bakgrund. De väljer alla att på olika sätt leva kriminellt då de behöver snabba pengar och det leder dem till kretsen runt den jugoslaviska maffian. Den maffian är inte att leka med, och det kommer de att uppleva på nära håll.
Advokaten Jens Lapidus slog med boken Snabba Cash igenom med dunder och brak som författare. Det var välförtjänt. Den här boken är ruggigt bra.
En bok som kan ses som omoralisk eftersom alla protagonister är kriminella. Trots att du inte vill kommer du känna medlidande för karaktärerna på något plan och du kommer vara väldigt nyfiken på vad som ska hända dem. När man kommit in i boken är det svårt att lägga ifrån sig den! Eftersom boken handl
•
”Snabba Cash – livet deluxe”
Klichéartat känslopjunk.
Jag var besviken.
Trean är bättre. Rakare. Kärvare. Inte lika uppklippt och uppläxande (här lönar sig faktiskt grova brott). Mer realistisk i sitt uttryck, vilket var lite överraskande eftersom det trots allt är Jens ”Esteten” Jonsson som regisserar, men intrigen kan inte heller den här gången mäta sig med ettans komplexa turer i den undre och övre världen.
Egentligen ser vi på ännu en Den sista stora stöten-skapelse, där Jorge fått nog av sitt våldsamma leverne och planerar den där ultimata kuppen som ska göra det möjligt för honom och Nadja att lämna landet och leva livet delux.
Två nya karaktärer fräschar upp tillställningen. Dels Malin Buskas stramt och snyggt spelade juggemaffia-dotter Natalie, dels polisinfiltratören Hägerström (alltid sevärde Martin Wallström). De båda blir publikens ingång i historien, vilket onekligen behövs nu när JW sitter och surar i ett hotellrum i Los Angeles. Jo, det är faktiskt där han be